"Stödet ger oss hopp": Kirurgen Ihor Shulzhyk om kriget och partnerskapet med Karolinska
I snart tolv år har han arbetat på Okhmatdyt, Ukrainas största barnsjukhus. I den här intervjun, gjord av Svante Norgren, chef för Astrid Lindgrens barnsjukhus, ger kirurgen Ihor Shulzhyk sitt perspektiv på vardagen mitt i kriget, på samarbetet med Karolinska Universitetssjukhuset som förändrat hans yrkesliv, och på en natt i augusti då en missil slog ner bara hundra meter från hans hem.
Hur gammal är du, var växte du upp och var gick du i skolan?
Jag är 36 år. Jag växte upp i en liten stad i Rivne-regionen i västra Ukraina, där jag avslutade skolan med utmärkta resultat. Redan som ung ville jag bli läkare och hjälpa barn.
Hur länge har du arbetat på Okhmatdyt, och vilken position har du i dag?
Jag har arbetat på Okhmatdyt i nästan tolv år. Jag är barnkirurg på avdelningen för kirurgi av nyfödda och för tidigt födda barn. Jag är också vice ordförande för sjukhusets fackförening.
Hur blev du involverad i vårt partnerskap, och vad betyder det för Okhmatdyt och för dig personligen?
Partnerskapet med Karolinska har förändrat mitt yrkesliv. Tack vare observerskap, utbildning, utrustning och stöd från det svenska teamet har vi utvecklat vårt kliniska tänkande, vår diagnostik och våra kirurgiska tekniker. Vi har med framgång infört mer minimalinvasiv kirurgi på nyfödda och för tidigt födda barn. För mig personligen har det här partnerskapet varit en av de viktigaste erfarenheterna i min karriär, och jag tror att det också haft stor betydelse för avdelningens framtid.
Hur påverkar kriget Okhmatdyt? Vilka skillnader ser du jämfört med tiden före kriget?
Kriget har förändrat allt. Varje dag arbetar vi under risk för missilanfall och flyglarm. Det är betydligt mer påfrestande än före kriget, men jag tror att vi har blivit ett starkare och mer sammansvetsat team. Trots allt fortsätter vi att behandla barn varje dag.
Vad betyder partnerskapet för Okhmatdyt?
Partnerskapet med Karolinska betyder mycket för Okhmatdyt. Tack vare dig, Svante, ditt ledarskap och stödet från hela Karolinska-teamet har fler än 80 läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal fått möjlighet att besöka Sverige, lära av era team och ta med sig ny kunskap tillbaka till Ukraina. Det har gjort vårt sjukhus starkare och hjälpt oss att förbättra vården vi ger till barn, även under kriget.
Stödet handlar inte bara om utbildning. Karolinska har också bidragit med viktig medicinsk utrustning till intensivvårdsavdelningar, kirurgavdelningar och diagnostik. Varje dag använder vi den här utrustningen för att ställa säkrare diagnoser, utföra tryggare operationer och förbättra återhämtningen för våra unga patienter.
För mig är det här ett av de viktigaste internationella partnerskapen i Okhmatdyts historia. Vårt sjukhus har vårdat barn i mer än 130 år, och jag tror att det här samarbetet har förändrat dess framtid.
Hur påverkar kriget din vardag personligen?
Kriget har blivit en del av vardagen. Flyglarm, missilanfall och oro för våra familjer är nu en del av rutinen. Men varje morgon går vi tillbaka till sjukhuset, för våra patienter behöver oss fortfarande.
Hur kan vi utveckla vårt partnerskap ytterligare?
Jag tror att vi bör fortsätta med observerskap, digitala falldiskussioner, utbildningskurser och gemensamma forskningsprojekt. Varje läkare som återvänder från Karolinska tar med sig ny kunskap som hjälper många barn i Ukraina. Det är förmodligen vårt partnerskaps största värde.
Vilka är de största skillnaderna mellan våra sjukhus?
Karolinska är betydligt större än Okhmatdyt. Det är inte bara ett sjukhus utan också ett av världens ledande medicinska universitet och forskningscentrum. Där kombineras vård för vuxna och barn med en modern förlossningsavdelning. Okhmatdyt är Ukrainas största barnsjukhus, men vi har varken förlossningsavdelning eller lika starka forskningsmöjligheter. Karolinska har också en enastående organisation, modern utrustning och resurser som vi bara kan drömma om att en dag ha.
Trots dessa skillnader har kriget lärt oss att anpassa oss mycket snabbt. Varje dag fattar vi svåra beslut, hittar lösningar med begränsade resurser och fortsätter att lära och utvecklas. Jag tror att kombinationen av er erfarenhet och era resurser, tillsammans med vår motståndskraft och beslutsamhet, gör vårt partnerskap särskilt värdefullt.
Vad skulle du vilja att svenskar visste om ditt land, som vi kanske inte känner till?
Jag skulle vilja att svenska folket visste att Ukraina och Sverige har en lång gemensam historia. För mer än 1 000 år sedan gifte sig Jaroslav den vise, storfurste av Kiev, med den svenska prinsessan Ingegerd. Vid den tiden var Kievrus en av Europas ledande stater, och äktenskapet skapade starka band mellan våra nationer. Jag tycker det är mycket symboliskt att Sverige i dag återigen står vid Ukrainas sida och ger oss ett av de starkaste och mest uppriktiga stöd vi fått. Vi kommer alltid att minnas den här vänskapen. Jag vill också att människor i Sverige ska veta att ukrainare, trots kriget, fortsätter att arbeta, ta hand om sina familjer och se efter varandra. Vi kämpar inte bara för vårt land, utan också för de värderingar som förenar alla demokratiska nationer.
Något du vill lägga till?
Jag skulle vilja dela en personlig historia. Den 1 augusti 2026 slog en ballistisk missil ner bara ungefär hundra meter från lägenheten där min fru och jag bor. Eftersom missilanfallen har blivit så frekventa valde vi den natten att stanna i lägenhetens hall i stället för att gå till skyddsrummet.
Flyglarmet gick, och bara några sekunder senare hörde vi en enorm explosion. Tryckvågen krossade alla fönster i lägenheten.
Som tur var skadades vi inte. Nästa dag ägnade vi åt att städa upp krossat glas och laga lägenheten. Dagen därpå var vi tillbaka på sjukhuset för vårt jourpass och fortsatte behandla våra patienter. Sådana ögonblick påminner oss om hur skört livet har blivit i Ukraina. Samtidigt påminner de oss om hur viktiga våra internationella vänner är. Stödet från Karolinska handlar om så mycket mer än utrustning eller utbildning. Det ger oss hopp, trygghet och känslan av att vi inte står ensamma inför de här utmaningarna.